Direktlänk till inlägg 29 maj 2006
För drygt ett år sedan blev jag ombedd av tidskriften Buddhism-nu att skriva en artikel om förhållandet mellan buddhism och haiku, som senare kom att publiceras i deras allra första nummer (nr 1, 2005). Eftersom den artikeln också kan fungera som en allmän introduktion till själva haikukonsten, återger jag den här oavkortad:
Att peka på månen - buddhism och haiku
Om man slår upp i de buddhistiska ordböcker som finns på marknaden, kan man nästan alltid hitta uppslagsordet "haiku". Betyder detta att haiku är något "buddhistiskt"? Nej, egentligen inte - däremot måhända att haiku är något som lämpar sig att kombinera med buddhistiskt utövande.
på tempelklockan
en slumrande
fjäril
Buson (1716-83), Japan
Jag tänker inte här gå in på haikuns historia eller den omdebatterade frågan om graden av inflytande från buddhistiskt tänkande och zenbuddhistisk estetik på själva formen, utan i stället koncentrera mig på frågan hur haiku, så som den nu ser ut, kan användas i samband med buddhistiskt utövande, eller närmare bestämt haiku i den form den har fått i västvärlden, framför allt inom den engelskspråkiga världen.
De stora skillnaderna mellan japanska och de indoeuropeiska språken, och mellan japanska och västerländska litterära konventioner, ställer oss inför frågan hur västerländsk haiku egentligen bör förhålla sig till den japanska förebilden, både vad gäller form och innehåll. Utan att gå in på den omfattande debatten kommer jag här utgå från en beskrivning som numera, om än med vissa variationer, representerar den dominerande traditionen inom västerländsk haiku efter ett halvsekels utveckling och prövande av olika lösningar, inte minst i Nordamerika.
höst
stänger av radion
för att lyssna
Ernest J Berry, Nya Zeeland
En haiku kan då kortfattat sägas ha följande fem kännetecken:
1) Den består av tre rader om sammanlagt max 17 stavelser, oftast färre.
2) Den uttrycker eller antyder på något sätt vilken årstid den är skriven, oftast genom att behandla något ur naturen. Man räknar med fem årstider: våra vanliga fyra plus nyår.
3) Den presenterar en specifik händelse i nutid, det så kallade "haikuögonblicket" - inte ett längre skeende eller någon allmängiltig princip.
4) Den innehåller ett "brott", som delar upp den i två självständiga delar, eller två samtidiga "bilder". Brottet infaller i allmänhet mellan första och andra eller mellan andra och tredje raden.
5) De två separata bilderna har båda funktionen att ömsesidigt belysa och fördjupa tolkningen av den andra bilden, exempelvis genom kontrast, parallell eller överraskning. Jämförelsen mellan delarna kommenteras eller förklaras inte i haikun, utan lämnas åt läsaren.
vårstädning
gudar och gudinnor
ute i gräset
Shiki (1867-1902), Japan
Vad kan då detta ha med buddhistisk utövning att göra? Det första, och kanske mest uppenbara, är att haiku innebär en strävan att se verkligheten som den är - inte så som jag själv uppfattar den. Det är ett av skälen till haikuns korthet: man undviker onödiga beskrivande ord (tolkande adverb och adjektiv), subjektiva kommentarer och tolkningar. Detta har två sidor: dels får läsaren inte tillgång till upplevelsen i sig ifall författaren ställer sig emellan och utgör ett tolkande filter, och dels innebär det en träning för författaren att vänja sig vid att kunna betrakta verkligheten utan att automatiskt behöva tolka, bedöma och värdera den.
Detta kan också sammanfattas med en devis som ofta används i västerländska haikukretsar: "show, don't tell", dvs "visa, inte berätta". I stället för att berätta om det haikuögonblick jag upplevt, är målet alltså att helt enkelt visa det jag upplevt, och låta läsaren uppleva det själv, direkt. Detta är också en huvudanledning till att man brukar använda presens i haiku, eftersom haiku i dåtidsform redan genom den formen känns distanserad och återberättad i stället för omedelbart tillgänglig för läsaren.
höstkväll
mitt sjukhusfönster
blir en spegel
Zinovij Vajman, Ryssland
Det som underförstått förenar dessa synpunkter är att det egentligen inte är själva texten, "dikten", som är det centrala i haiku, utan den upplevelse, (haikuögonblicket), som haikun pekar på. På samma sätt som Buddha påpekade att hans lära bara var fingret som pekade på månen, och att man inte ska koncentrera sig på fingret i stället för månen, är haiku alltså också bara ett finger som pekar på månen. Man ser inte månen bättre för att fingret som pekar på den bär en ring prydd med briljanter, och av samma skäl bör haikun inte dra uppmärksamheten från det den pekar på, genom t ex komplicerade, iögonfallande eller alltför "finurliga" formuleringar. Det som gör en haiku lyckad är inte om den är vacker, fyndig, rolig eller intelligent, utan om den lyckas åskådliggöra det den vill peka på. Många haiku innehåller visserligen humor och fyndighet, men deras funktion bör då vara att göra månen mer synlig, inte fingret.
Liksom pekfingret inte berättar vad det pekar på, utan bara visar, innehåller haikun i sig inte heller någon "komplett bild", utan fungerar mycket genom antydningar, varvid det centrala ofta kan finnas någonstans "mellan raderna" och inte i själva texten. Särskilt gäller detta som sagt själva förhållandet mellan de två bilderna som ingår i haikun.
tystnad
månen bryter fram
genom fyrverkeriröken
Tore Sverredal
Om vi sammanfattar så här långt, är alltså haiku en hel process, som består i att man i ett tillstånd av full sinnesnärvaro och utan att vara jag-centrerad upplever en relation med den yttre verkligheten i form av naturen, och kort, rakt och otolkat genom några ord gör denna upplevelse tillgänglig även för läsaren, eller rättare sagt gör läsaren uppmärksam på denna upplevelse. Med full sinnesnärvaro syftar jag här på det som på engelska brukar översättas med ”mindfulness”, och som i brist på någon bra svensk motsvarighet skulle kunna beskrivas som full och icke-värderande uppmärksamhet och närvaro i hela medvetandet och i de sex sinnena japanerna räknar med (våra vanliga fem plus "tankesinnet"). För mer om detta, läs t ex Mandelträdet i din trädgård av Thich Nhat Hanh.
Mycket av vad jag skrivit hittills rör sig kring en typisk buddhistisk infallsvinkel, nämligen icke-dualismen, eller strävan att inte göra åtskillnad mellan subjekt och objekt, i detta fall upplevaren och det upplevda. Både när jag upplever haikuögonblicket, när jag formulerar haikun och när läsaren läser den, är det mer fråga om en identifikation med haikuns innehåll än om bestämda roller och infallsvinklar. Därför brukar man också ofta undvika namn och personliga pronomen, särskilt "jag" och "du". Om man någon gång använder dem är det på ett mer obestämt sätt, som inbjuder vem som helst att identifiera sig med vilken roll som helst.
vintermåne
när jag knackar på porten
hörs klapper av skor
Buson (1716-83), Japan
Från denna identifikation kommer vi så till ett annat grundläggande buddhistiskt begrepp, nämligen medkänsla. En haiku handlar väldigt ofta om små, vardagliga, anspråkslösa djur och ting, såsom insekter, småfåglar, blommor och daggdroppar, snarare än om stora, majestätiska, imponerande ting. Haiku präglas i princip alltid av en medkännande och välvillig inställning. Irritation, grymhet, hat och otålighet har ingen naturlig plats i haiku-genren. Den japanske 1700-talsmästaren Issa har t ex blivit den kanske allra mest populäre haiku-poeten i Japan just genom sina djupt medkännande haiku om insekter och andra "obetydliga" djur.
bågnande hylla
en silverfisk
gör spår i dammet
Johannes Manjrekar, Indien
Nästa buddhistiska begrepp som också präglar haiku är obeständighet. Redan anknytningen till naturen och årstiderna för ju lätt in i ett perspektiv av förändring och obeständighet, men haiku behandlar ofta de mest utpräglat obeständiga komponenterna i naturen, som fjärilar och månens spegling i daggdropparna. Ofta kontrasteras dessa i sin tur mot till synes beständiga ting, som berg, murar och oceaner (som ju tydligare än det mesta innehåller båda kontrasterna i sig), men den "obeständigare" bilden fungerar då också som påminnelse om att den "beständigare" även den är obeständig.
mörker över snön
endast vågskummet
gör havet synligt
Tore Sverredal
Sammantaget kan man säga både att haiku kan vara en hjälp att utveckla vissa grundläggande buddhistiska egenskaper, och att en buddhistisk inställning och syn på omvärlden kan vara en utmärkt hjälp att skriva bättre haiku. En av de mest påfallande sakerna jag själv upplevt efter att ha ägnat mig åt haiku, är att det på ett bestående sätt har påverkat perceptionen - dels lägger man märke till saker som man inte gjort tidigare (små växter och insekter, lukter, ljud, osv) och dels blir det allt mer sällan de upplevs som negativa: myggan som inar i sovrumsmörkret, getingen som landar på sockerkakan och spindeln som kryper över foten när man sitter på toaletten förvandlas allt mer från störningsmoment till haikuögonblick.
(Samtliga i artikeln förekommande haiku är översatta av artikelförfattaren.)
Rekommenderad litteratur:
De bästa introduktionerna vad gäller haikuförfattande är förmodligen
Higginson, William J, med Penny Harter: The Haiku Handbook - How to Write, Share, and Teach Haiku, Kodansha International, 1989
Gurga, Lee: Haiku: A Poet's Guide, Modern Haiku Press, 2003
Bra haikuantologier på engelska finns det ganska gott om, och några som jag speciellt kan rekommendera är
Kacian, Jim, red: snow on the water - The Red Moon Anthology of English-Language Haiku 1998, Red Moon Press, 1999 (och andra i samma serie, årligen från 1997)
Ross, Bruce, red: Haiku Moment - An Anthology of Contemporary North American Haiku, Charles E. Tuttle Company, 1993
Swede, George och Brooks, Randy, red: Global Haiku - Twenty-five Poets World-wide, Mosaic Press, 2000
Den som verkligen vill fördjupa sig i ämnet kan försöka få tag på följande gamla klassiker:
Blyth, R H: Haiku, vol 1-4, Hokuseido Press, 1949-52
Blyth, R H: A History of Haiku, vol 1-2, Hokuseido Press, 1963-64
Bland de mer användbara websidorna vad gäller haiku kan nämnas
The Open Directory, "Haiku and Related Forms" (William J Higginson): http://www.dmoz.org/Arts/Literature/Poet...u_and_Related_Forms/
"Links to Haiku sites" (Mark Alan Osterhaus): http://my.execpc.com/~ohaus/haiklink.htm
På svenska är det än så länge betydligt svårare att hitta bra litteratur om haiku, men på senare år har det börjat komma en del bra titlar. En informativ men kort översikt samt en antologi över både klassisk och modern japansk haiku finns i
Vargö, Lars: Japansk haiku, världens kortaste diktform, Carlssons, 2003
Bland de rena antologier som kommit på senare år kan jag framför allt rekommendera
Cobb, David, red: Haiku, Alfabeta, 2003 (klassisk och modern japansk haiku, utmärkt översatt av Eiko och Christer Duke) och
Haiku förvandlingar - Dikter i urval av Svenska Haiku Sällskapet, Östasieninstitutet, 2004 (nyskriven svensk haiku)
Slutligen finns det sedan några år en mycket läsvärd svensk tidskrift om haiku, passande nog kallad Haiku, som utges av Svenska Haikusällskapet och bl a kan fås genom att bli medlem i sällskapet (c/o Florence Vilén, Häckvägen 23, 132 43 Saltsjö-Boo).
Tore Sverredal är aktiv medlem i Föreningen för Tibetansk Buddhism i Göteborg och i Svenska Haikusällskapets styrelse. Han har under ett antal år undervisat i haiku i olika sammanhang och är publicerad med flera haiku i antologin Haiku - förvandlingar, i tidskriften Haiku samt flerstädes på Internet. Efter universitetsstudier i bl a religionshistoria och japanistik sadlade han om och är numera verksam som sångare på Göteborgsoperan.Den som har vidare frågor är välkommen att kontakta artikelförfattaren på e-mail: ts[snabel-a]musiker.nu
Tiderna förändras. När jag var en liten lågstadieslyngel var det fortfarande så att alla barn som ville lära sig spela något musikinstrument på Kommunala Musikskolan måste börja med ett års blockflöjt i grupp. Vi som varit med om det (och vi är gansk...
Skaffa en gratis blogg på www.bloggplatsen.se
