Direktlänk till inlägg 25 maj 2006
Tiderna förändras. När jag var en liten lågstadieslyngel var det fortfarande så att alla barn som ville lära sig spela något musikinstrument på Kommunala Musikskolan måste börja med ett års blockflöjt i grupp. Vi som varit med om det (och vi är ganska många!) har nog nästan alla ungefär samma upplevelser: billiga plastblockflöjter spelade unisont av en grupp småbarn - som inte hunnit lära sig vare sig spelteknik, intonation eller rytm - låter helt enkelt outhärdligt! Framför allt minns man de svävningar som uppstår när flöjter spelar (mer eller mindre) unisont ... De flesta vill således knappt ta i en blockflöjt under resten av sitt liv, bortsett från en och annan barockentusiast som fortsätter att spela på egen hand just för att det är så "lätt" och inte kräver några speciella fackkunskaper.
Tror de.
I själva verket är blockflöjt ett av de vackrare instrument man kan lyssna på (eller spela, förstås!), om det bara är en bra flöjt trakterad av en kunnig blockflöjtist. Dess rykte som "bara ett enkelt nybörjarinstrument för små barn" beror endast på att någon pedagog vid mitten av förra seklet räknade ut att det är billigt (om man köper en billig skräpflöjt, vill säga), lätt att hålla i (därmed inte sagt att det är lätt att hålla den på ett riktigt sätt), lätt att få ton i (även om nybörjarnas "ton" knappt ens liknar den ton instrumentet är avsett för), har en lätt fingersättning (åtminstone så länge man spelar enkla barnvisor i första oktaven) och är lätt att ta med sig (sant!).
Den som är mer insatt i musikinstrument vet att det finns många instrument som egentligen är betydligt lättare/mer lämpliga för nybörjaren - t ex piano, som man ju inte (självförvållat) kan misslyckas med intonationen på alls. Man har kort sagt sålt blockflöjtens själ för att på konstlad väg kunna använda det som nybörjarinstrument (och endast det!) - och i svallvågorna därefter skrämt bort de flesta från att uppskatta blockflöjtmusik, och många från att uppskatta musik över huvud taget.
Vad har nu detta med haiku att göra?
Jo, det är helt enkelt så att haiku har givits ungefär samma behandling. Arméer av svensklärare och skrivarkursledare har, i allmänhet utan några märkbara egna kunskaper eller insikter i haikuformen, lärt ut en fullkomligt själsdöd karikatyr av haiku, och itutat ett par generationer skolelever att haiku är en enkel nybörjarform av poesi som inte kräver något annat än att den är på sjutton stavelser uppdelade på tre rader - möjligen kompletterat med något svepande om att den gärna får vara rolig och handla om naturen (intressant kombination ...).
Det är således dags för en räddningsaktion för denna subtila och uttrycksfulla diktart (blockflöjten lämnar jag över åt någon annan frivillig ...)! Min plan är att ägna hela denna blogg åt haiku, förklara dess grunder, komma med litet tips för aspirerande skribenter, recensera böcker och hemsidor i ämnet, tipsa om föreningar, tidskrifter, tävlingar och annat i ämnet, samt kommentera enskilda haiku - allt från klassiska mästerverk till mer eller mindre lyckade försök (skicka gärna in haiku om ni vill ha kommentarer!), alltid med syftet att föreslå lämpliga förbättringar, fruktbara sätt att tänka, och metoder att arbeta själv med sitt haikuskriveri.
Välkomna, alltså, till min haikublogg! Alla synpunkter och förslag är välkomna - likaså frågor och andra funderingar!
För drygt ett år sedan blev jag ombedd av tidskriften Buddhism-nu att skriva en artikel om förhållandet mellan buddhism och haiku, som senare kom att publiceras i deras allra första nummer (nr 1, 2005). Eftersom den artikeln också kan fungera som en ...
Skaffa en gratis blogg på www.bloggplatsen.se
